2017-08-10 06:00

2017-08-10 06:00

Beklagligt nödvändig karantän

LEDARE

I vintras föreslog en statlig utredning att det införs karantäntid för höga politiker innan de kan övergå till nya tjänster i till exempel näringslivet. Nu meddelar regeringen att vi har att se fram emot ett lagförslag i höst, och den politiska enigheten om det är också bred. Det är synd att sådana regler skall behövas men de har dessvärre visat sig att de är nödvändiga.

Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Tidigare ministrar skall inte kunna misstänkas för att under sin ämbetstid ha haft något annat än det allmänna bästa för ögonen. Att då gå direkt från regeringen till ett privat företag med intressen i det som du nyss handlagt undergräver förtroendet och respekten inte bara för dig själv utan, egentligen mer viktigt, framför allt för statens institutioner. Sverige brukar ju annars anses vara ett av världens minst korrupta länder.

Nu är emellertid den mänskliga naturen som den är, och vi är ofullkomliga. I takt med att det gamla ämbetsmannaidealet förtvinat (se bara på skandalen kring säkerhetsläckan på Transportstyrelsen) så är det tydligt att det måste till en reglering. Och märkligt nog är Sverige ett av få länder som faktiskt inte har några sådana här övergångsregler. Därför är förändringen välkommen.

Vi får dock inte förledas att tro att den kommer att betyda mer än den gör. Tanken är att ett före detta statsråd eller före detta statssekreterare i förväg skall anmäla en ny icke-statlig anställning till en särskild nämnd, som sedan skyndsamt (inom tre veckor) behandlar ärendet och gör tummen upp eller ned. Detta för en tolvmånadersperiod efter att de har lämnat regeringskansliet.

Men, och det är ett viktigt men, hela proceduren är tänkt att vara frivillig och några sanktionsmöjligheter för de som skulle strunta i att fråga nämnden kommer inte att finnas. Den praktiska skillnaden mot hur det är i dag lär därför inte bli så stor. Redan nu så brukar före detta ministrar granskas i till exempel media när de går över till andra jobb. Det är förstås möjligt att regeringens förslag kommer att bli skarpare än utredarens, men inga signaler tyder på det.

Ett annat problem som finns med en karantänperiod rör den kostnad det skulle föra med sig att hindra någon från att ta ett arbete. ”Arbetslinjen skall gälla även ministrar”, som Andreas Norlén (M) sade. Det klagas ju redan i dag på alla fallskärmar, avgångsvederlag och pensioner som före detta politiker och höga tjänstemän får. Därmed blir det lite kognitiv dissonans när det både klagas på när det arbetas och på fallskärmar. Vill man ha politiker i karantän så får man också betala dem för det.

Det är också värt att komma ihåg att de här nya bestämmelserna bara berör ett litet antal människor i regeringen och regeringskansliet. Det finns en mängd andra områden där man också kunde tala om karantänperioder, inte minst i den kommunala sfären. Hur är det med ledande politiker och kommunala tjänstemän när de går från det ena offentliga jobbet till det privata andra?

Sedan är det också lite fel att snöa in sig på att folk börjar jobba i näringslivet. Det finns en mängd intresseorganisationer som det också kan vara högst tveksamt att börja arbeta för om man tidigare sysslat med just sådana frågor som berör dem. Ett välbetalt jobb på, säg, Naturskyddsföreningen, kan vara nog så illa för en före detta energiminister som ett motsvarande på, säg, Vattenfall.

Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Tidigare ministrar skall inte kunna misstänkas för att under sin ämbetstid ha haft något annat än det allmänna bästa för ögonen. Att då gå direkt från regeringen till ett privat företag med intressen i det som du nyss handlagt undergräver förtroendet och respekten inte bara för dig själv utan, egentligen mer viktigt, framför allt för statens institutioner. Sverige brukar ju annars anses vara ett av världens minst korrupta länder.

Nu är emellertid den mänskliga naturen som den är, och vi är ofullkomliga. I takt med att det gamla ämbetsmannaidealet förtvinat (se bara på skandalen kring säkerhetsläckan på Transportstyrelsen) så är det tydligt att det måste till en reglering. Och märkligt nog är Sverige ett av få länder som faktiskt inte har några sådana här övergångsregler. Därför är förändringen välkommen.

Vi får dock inte förledas att tro att den kommer att betyda mer än den gör. Tanken är att ett före detta statsråd eller före detta statssekreterare i förväg skall anmäla en ny icke-statlig anställning till en särskild nämnd, som sedan skyndsamt (inom tre veckor) behandlar ärendet och gör tummen upp eller ned. Detta för en tolvmånadersperiod efter att de har lämnat regeringskansliet.

Men, och det är ett viktigt men, hela proceduren är tänkt att vara frivillig och några sanktionsmöjligheter för de som skulle strunta i att fråga nämnden kommer inte att finnas. Den praktiska skillnaden mot hur det är i dag lär därför inte bli så stor. Redan nu så brukar före detta ministrar granskas i till exempel media när de går över till andra jobb. Det är förstås möjligt att regeringens förslag kommer att bli skarpare än utredarens, men inga signaler tyder på det.

Ett annat problem som finns med en karantänperiod rör den kostnad det skulle föra med sig att hindra någon från att ta ett arbete. ”Arbetslinjen skall gälla även ministrar”, som Andreas Norlén (M) sade. Det klagas ju redan i dag på alla fallskärmar, avgångsvederlag och pensioner som före detta politiker och höga tjänstemän får. Därmed blir det lite kognitiv dissonans när det både klagas på när det arbetas och på fallskärmar. Vill man ha politiker i karantän så får man också betala dem för det.

Det är också värt att komma ihåg att de här nya bestämmelserna bara berör ett litet antal människor i regeringen och regeringskansliet. Det finns en mängd andra områden där man också kunde tala om karantänperioder, inte minst i den kommunala sfären. Hur är det med ledande politiker och kommunala tjänstemän när de går från det ena offentliga jobbet till det privata andra?

Sedan är det också lite fel att snöa in sig på att folk börjar jobba i näringslivet. Det finns en mängd intresseorganisationer som det också kan vara högst tveksamt att börja arbeta för om man tidigare sysslat med just sådana frågor som berör dem. Ett välbetalt jobb på, säg, Naturskyddsföreningen, kan vara nog så illa för en före detta energiminister som ett motsvarande på, säg, Vattenfall.