2017-07-29 06:00

2017-07-29 06:00

Var tid har sina hjältar

GODMORGON: Staffan Ander

Det susade i säven. Men det var inte Gustaf Frödings som susade.

Det var Verner von Heidenstam. Vi befann oss i Olshammar som ligger vid norra Vättern. Verner von Heidenstam föddes här. Hans gård ligger på en kulle ovanför båtplatsen.

Det var där vi låg med vår båt och beskådade och lyssnade till susandet i träden runt oss. Vi ville ut på Vättern, vår route innehöll så mycket förväntningar och ett lätt susande tålde väl vi och vår stolta Gôppa.

Lite ensamma kände vi oss i båthamnen. Var var alla? En segelbåt kom, landade och besättningen sa puh, aj, ack, usch och 10,12, 14 sekundmeter.

”Det är skönare lyss till den sträng som brast

än att aldrig spänna en båge”,

Så uttryckte sig Verner von Heidenstam. Vi tyckte han blickade ned mot oss och styrde kosan ut mot ett öppet Vättern.

Några duschar och kallsupar fick oss att vända åter. Möjligen var det Heidensstam så ville. Han, poeten, livsnjutaren var på sitt vis närvarande i omgivningarna.

”Jag längtar marken stenarna där barn jag lekt.” Så löd en strof ur ”Ensamhetens tankar”. Det var till Olshammar han längtade. Han belönades med Nobelpriset 1916.

Gustaf Fröding och han blev på sin tid goda vänner och hade ett och annat bus ihop.

Det var bland andra Heidenstam som rådde Fröding att inte stryka det ekivoka i dikten ”En morgondröm”. Dikten som väckte en våldsam moraldebatt och ett åtal väcktes mot Fröding. Brott mot ”tukt och sedlighet” löd åtalet. Fröding friades.

När vi besök hans gård tillräckligt, när vi läst hans dikter och låtit oss imponerats, lade sig det susande vänligt och tillät oss besöka övriga delar av Vättern.

Ett grönskande Visingsö är som gjort för häst och cykel.

Hjo log i kapp. Det är inte Grönköpings Veckoblad som är den rådande lokaltidningen i Hjo. Där utkommer stolta Hjo Tidning. Den ingår i NWT-familjen och är Sveriges minsta dagstidning.

I Gränna kan man att äta polkagrisar. Det finns tillverkning i varje gatuhörn, sex för hundra kronor, sju för 120, de godaste, de bästa...

Får man lämna Gränna utan påsen full?

Vi smet in på Polarmuseet och fick reda på hur man blev hjälte då, på Salomon, August Andrees tid. Det var han, Nils Strindberg och August Frankael (27-årig ungkarl från Karlstad) som gav sig ut på detta minst sagt våghalsiga uppdrag 1897. Deras kroppar hittades först trettio år senare på Vitön. Statsbegravning följde.

Var tid har sina hjältar.

Där i Hjo började det åter susa i säven och små gäss göra ystra kast över glittrande, men svalt, vätternvatten.

Vi höll i hattarna och hann till Karlsborg och Göta Kanal innan vädergudarna samsats om att höja vindstyrkan.

Kan det gå vågor, vita gäss, i en kanal.

Svar ja!

Fördelen var att det rådde ingen trängsel i kanalen. Alla bidade sin tid i Sjötorp. Det blev vi varse när vi anlände dit. Det blev att parkera och vänta och kolla yr och fyr och väder hit och dit. De olika väderstationerna var inte överens det minsta.

”Vi flög hit från Timmeröarna”, sade en blöt karlstadsfamilj. ”Skulle vara sex sekundmeter, kanske åtta i byarna. Vår båt sade minst det dubbla.”

Jag tyckte höra min farmor viska, däruppe, bland flyende moln:

”Människan spår,

men Gud rår.”

Morgondag kom, snällt lade sig Vänern och hem kom vi. I samma båt, med samma besättning.

Lätt gungade det under fötterna, en dag eller två.

Lite rikare var vi och längtar ut igen.

 

 

En god och lugn helg önskar jag oss alla:

Chefredaktör´n

Det var Verner von Heidenstam. Vi befann oss i Olshammar som ligger vid norra Vättern. Verner von Heidenstam föddes här. Hans gård ligger på en kulle ovanför båtplatsen.

Det var där vi låg med vår båt och beskådade och lyssnade till susandet i träden runt oss. Vi ville ut på Vättern, vår route innehöll så mycket förväntningar och ett lätt susande tålde väl vi och vår stolta Gôppa.

Lite ensamma kände vi oss i båthamnen. Var var alla? En segelbåt kom, landade och besättningen sa puh, aj, ack, usch och 10,12, 14 sekundmeter.

”Det är skönare lyss till den sträng som brast

än att aldrig spänna en båge”,

Så uttryckte sig Verner von Heidenstam. Vi tyckte han blickade ned mot oss och styrde kosan ut mot ett öppet Vättern.

Några duschar och kallsupar fick oss att vända åter. Möjligen var det Heidensstam så ville. Han, poeten, livsnjutaren var på sitt vis närvarande i omgivningarna.

”Jag längtar marken stenarna där barn jag lekt.” Så löd en strof ur ”Ensamhetens tankar”. Det var till Olshammar han längtade. Han belönades med Nobelpriset 1916.

Gustaf Fröding och han blev på sin tid goda vänner och hade ett och annat bus ihop.

Det var bland andra Heidenstam som rådde Fröding att inte stryka det ekivoka i dikten ”En morgondröm”. Dikten som väckte en våldsam moraldebatt och ett åtal väcktes mot Fröding. Brott mot ”tukt och sedlighet” löd åtalet. Fröding friades.

När vi besök hans gård tillräckligt, när vi läst hans dikter och låtit oss imponerats, lade sig det susande vänligt och tillät oss besöka övriga delar av Vättern.

Ett grönskande Visingsö är som gjort för häst och cykel.

Hjo log i kapp. Det är inte Grönköpings Veckoblad som är den rådande lokaltidningen i Hjo. Där utkommer stolta Hjo Tidning. Den ingår i NWT-familjen och är Sveriges minsta dagstidning.

I Gränna kan man att äta polkagrisar. Det finns tillverkning i varje gatuhörn, sex för hundra kronor, sju för 120, de godaste, de bästa...

Får man lämna Gränna utan påsen full?

Vi smet in på Polarmuseet och fick reda på hur man blev hjälte då, på Salomon, August Andrees tid. Det var han, Nils Strindberg och August Frankael (27-årig ungkarl från Karlstad) som gav sig ut på detta minst sagt våghalsiga uppdrag 1897. Deras kroppar hittades först trettio år senare på Vitön. Statsbegravning följde.

Var tid har sina hjältar.

Där i Hjo började det åter susa i säven och små gäss göra ystra kast över glittrande, men svalt, vätternvatten.

Vi höll i hattarna och hann till Karlsborg och Göta Kanal innan vädergudarna samsats om att höja vindstyrkan.

Kan det gå vågor, vita gäss, i en kanal.

Svar ja!

Fördelen var att det rådde ingen trängsel i kanalen. Alla bidade sin tid i Sjötorp. Det blev vi varse när vi anlände dit. Det blev att parkera och vänta och kolla yr och fyr och väder hit och dit. De olika väderstationerna var inte överens det minsta.

”Vi flög hit från Timmeröarna”, sade en blöt karlstadsfamilj. ”Skulle vara sex sekundmeter, kanske åtta i byarna. Vår båt sade minst det dubbla.”

Jag tyckte höra min farmor viska, däruppe, bland flyende moln:

”Människan spår,

men Gud rår.”

Morgondag kom, snällt lade sig Vänern och hem kom vi. I samma båt, med samma besättning.

Lätt gungade det under fötterna, en dag eller två.

Lite rikare var vi och längtar ut igen.

 

 

En god och lugn helg önskar jag oss alla:

Chefredaktör´n